Att beräkna koldioxidavtryck – vad betyder det och hur gör man det?
Byggverksamheten står, beräknat på den nuvarande byggnadsvolymen, för ända upp till tio procent av Finlands årliga växthusgasutsläpp. Dessa utsläpp sker här och nu, inte gradvis under de kommande decennierna. Därför riktas också trycket att minska utsläppen från byggverksamheten och byggnaderna starkt mot de utsläpp som produceras just nu. Att beräkna en byggnads koldioxidavtryck under hela dess livstid är den rätta metoden att bedöma dessa utsläpp – och samtidigt även potentialen till en utsläppsminskning.
Vilka begrepp använder man och hur skall man tolka dessa
Med koldioxidavtryck avses allmänt de växthusgasutsläpp en produkt eller tjänst förorsakar. Detta begrepp är uppkallat efter den viktigaste av växthusgaserna, koldioxid CO2. De andra växthusgaserna (i praktiken närmast metan CH4 och dikväveoxid N2O) beaktas genom att omvandla deras klimatpåverkan till koldioxidekvivalenter (CO2e). Med en byggnads koldioxidavtryck avses den klimatpåverkan byggnaden orsakar under hela sin livstid. För att underlätta en jämförelse mellan olika lösningar har man definierat en i olika faser indelad standardiserad livscykel för byggnader: Den i fyra olika skeden (faser) indelade livscykeln definieras i standarden EN 15978:
- A: Fasen innan byggnaden tas i bruk (projekt- och byggnadsskedet)
- B: Byggnadens användningsskede eller bruksfas
- C: Byggnadens rivningsfas
- D: De yttre konsekvenser byggnader under sin livstid förorsakar
Dessa definitioner öppnar på många ställen litet utrymme för tolkning, och i synnerhet de finskspråkiga facktermerna har länge varit ganska ovedertagna. Med termen koldioxidavtryck kan man t.ex. hänvisa till en bedömning av utsläppen under en byggnads hela livstid, eller enbart byggnadens årliga utsläpp (utan att beakta byggnadens livscykelpåverkan). Vähähiilisyyden sanakirja (ordboken för låg kolhalt) som sammanställts av FiGBC under våren 2020 är ett förtjänstfullt försök att befästa terminologi och definitioner – även undertecknad deltog i den bakgrundsarbetsgrupp som jobbade med detta projekt.
Beräkning av det koldioxidavtryck en byggnad under hela sin livstid förorsakar
Beräkningen av det koldixidavtryck en byggnad under hela sin livstid förorsakar baserar sig på den tidigare nämnda EN-standarden. I Finland har man utfört livscykelberäkningar baserade på denna standard sedan år 2013. Beräkningarna har då gjorts enligt direktiven i de av FiGBC publicerade REM-direktiven (REM = Rakennusten Elinkaarimittarit, d.v.s. Byggnaders livscykelmätare). REM-riktlinjerna är också den poängsättningsmetod för koldioxidavtryck som används i det finska RTS-miljöklassificeringssystemet.
Det klimatpolitiska trycket ökar alltmer behovet att på nationell nivå utreda och styra byggnadernas klimatpåverkan – och dessutom ur ett bredare perspektiv än bara med tanke på energiförbrukning under användning. Som ett svar på detta behov har Miljöministeriet utvecklat en nationell metod att beräkna en byggnads koldioxidavtryck (Miljöministeriets publikationer 2019:22). Metodens första pilotfas slutade i juni 2020 och en uppdaterad version förväntas komma under år 2021. Denna metod kommer under 2020-talet att bli ett allmänt regleringsverktyg (en till byggnadslovet kopplad obligatorisk ”C-koefficient”) som fungerar på motsvarande sätt som den E-koefficient, som redan länge har styrt fastigheternas energieffektivitet.
I LCA-kriterierna för de internationella miljöklassificeringarna LEED och BREEAM krävs motsvarande kalkyler. De är ändå helt klart ett kapitel för sig, eftersom de har en helt annan täckning och inkluderar klart annorlunda avgränsningar. I finska byggprojekt är det i praktiken REM-metoden och Miljöministeriets metod man använder för att beräkna fastigheternas koldioxidavtryck. Dessa metoder har många likheter, t.ex. en för bruksfasen bestämd fast beräkningstid på 50 år. Beräkningsprinciperna för byggmaterial och energiförbrukning under bruksfasen har också många likheter.
Raksystems GBP erbjuder en rapport som inkluderar resultat baserade på våra egna beräknings- och rapporteringsgrunder – och därtill även beräkningar och resultat baserade på REM-metoden samt Miljöministeriets metod.
Så här utförs koldioxidavtrycksberäkningar i praktiken
I praktiken baserar sig koldioxidavtrycksberäkningarna på byggnadens konstruktionsplaner och planeringsmaterial. Utsläpp som hör till fas A inkluderar utsläpp under projektfasen (inklusive anskaffning av råmaterial till allt byggnadsmaterial), utsläpp orsakade av transport och tillverkning samt utsläpp under byggnadsskedet (inklusive transporter och byggplatsverksamhet). Den väsentliga utgångsdata som behövs består i praktiken av kvantitetsdata för varje enskild konstruktionslösning. Datan kan komma från t.ex. byggnadsdelsuppskattningen, byggherrens kvantitetsförteckning eller datamodellen. Utsläppen beräknas, separat för varje byggnadsdel, på basen av kvantitetsuppgifterna och planeringmaterialet (arkitektsplaner och byggritningar). Som källor till produktspecifika utsläppsdata används EPD-miljödeklarationerna (Environmental Product Declaration), som inkluderar produktens eller produktgruppens livscykelbedömning i standardiserad form. Det kan här vara fråga om t.ex. gipsskivor, armeringsjärn eller sågvaror.
Den mest betydande delen av utsläppen under användningsskedet (fas B) består av byggnadens energiförbrukning. I Miljöministeriets beräkningsmetod strävar man till jämförbarhet mellan olika byggnader, vilket betyder att det är viktigt att man använder jämförbara förbrukningsdata som beräkningsgrund. Beräkningarna baserar sig på inköpt energi och en energiförbrukning som beräknas enligt E-koefficienterna. Enligt REM-beräkningsanvisningarna bör man i dessa beräkningar använda en så noggrann uppskattning av energiförbrukningen som möjligt. En kalkyl baserad på E-koefficienterna är andrahandsalternativet och bör enbart användas i de fall, då man inte har tillgång till en simulation baserad på den faktiska användningsprofilen. Till utsläppen under användningsskedet räknas även byte av de fastighetsdelar, som måste förnyas under den fas som granskas – delarna i fråga bestäms på basen av den genomsnittliga tekniska livslängden för olika konstruktionslösningar och byggmaterial.
Andra och mindre betydelsefulla delar av byggnadens livscykel kan beaktas på basen av enbart typspecifika värden. Detta gäller i synnerhet de byggnadsdelar, där man i planeringsskedet ännu inte har tillgång till faktiska data eller där valet av konstruktionslösningar ännu är öppet.
Resultaten av koldioxidavtrycksberäkningarna och användningen av dessa
Som beräkningsresultat får vi en rapport om det koldioxidavtryck byggnaden under hela sin livstid förorsakar. En total mängd presenterad i formen ”Byggnadens koldioxidavtryck är 3.570 tCO2e” är i sig inte en särskilt intressant siffra, och i praktiken har man mest nytta av resultaten då rapporteringen är tillräckligt detaljerad. Att rapportera om utsläppen beräknat per uppvärmd nettoareal gör siffrorna jämförbara, och en noggrannare undersökning av de olika faserna i byggnadens livscykel avslöjar klart, om de olika lösningarna leder till höga eller låga utsläpp.
Då det gäller fas A i byggnadens livscykel kan vi konstatera: att dela upp projektfasens totala utsläpp i detaljer visar konkret, hur de i planeringsskedet valda lösningarna inverkar på utsläppen under projektfasen. I våra rapporter är byggnaderna indelade i olika byggnadsdelar enligt Talo2000-terminologin (Hus2000). Detta är ett väl etablerat, och i lämplig grad detaljerat, men ändå lättfattligt sätt att dela in de olika byggnadsdelarna. Tack vare väl etablerad rapportering är det även möjligt för oss att, separat för varje enskild byggnadsdel, presentera projektets utsläppsnivå i jämförelse med den genomsnittliga nivån för nybyggnadsprojekt.
Då det gäller energiförbrukningen under byggnadens bruksfas är det viktigt att det i resultaten görs klart, hur utsläppen fördelar sig mellan de olika energityperna. Det är också viktigt att notera i vilken grad stora eller små utsläpp är beroende av t.ex. den lokala energiproduktionens egenskaper och i vilken grad av byggnadens energieffektivitet eller de valda energilösningarna. Skillnaderna mellan Miljöministeriets beräkningsmetod och REM-metoden framhävs i synnerhet då det gäller att beräkna energiförbrukningen under fastighetens bruksfas – en jämförelse visar hur beräkningsmetoderna väger de olika stadierna i livscykeln på olika sätt. I REM-metoden betonas energiutsläpp under bruksfasen och i Miljöministeriets metod på motsvarande sätt utsläpp orsakade av byggmaterialen.
Då koldioxidavtrycksberäkningarna görs upp på basen av redan färdigställda planer, finns det ofta i praktiken inte längre någon möjlighet att inverka på det koldioxidavtryck en byggnad under sin livstid förorsakar. Nyttan av beräkningarna ligger då i ökad medvetenhet och i att kunna göra jämförelser med andra byggnader. Det blir också möjligt att använda koldioxidavtrycksuppgifterna i t.ex. ansvarsrapportering eller kommunikation. Då koldioxidavtrycksberäkningarna däremot utförs i ett tidigare skede av projektet, kan de ha en klart vägledande effekt: om man redan i planeringsskedet kan ta del av koldioxidavtrycksberäknarnas resultat, är det ofta möjligt att minska avtrycket genom att välja de rätta lösningarna. Detta gäller både konstruktionslösningar och energifrågor.
I praktiken kan man även kombinera de ovan beskrivna alternativen: man kan på basen av de i projekteringsfasen framtagna preliminära skisserna göra upp en preliminär koldioxidavtrycksberäkning, som sedan kan användas för att styra det egentliga planeringsarbetet. Beräkningarna kan sedan uppdateras då byggnaden väl har färdigställts (eller planerna slutförts). På detta sätt är slutresultatet en exakt beräkning av den färdiga byggnadens koldioxidavtryck.
